Dags för moteld

En text om aggressiv opinionsbildning. Om löntagarnas självklara, grundläggande och demokratiska rättigheter att kollektivt organisera, förhandla, teckna avtal och vidta konfliktåtgärder.

Om att flytta gränser för det möjliga och rimliga

Framgångsrik opinionsbildning handlar om att långsiktigt flytta gränserna för det möjliga. Steg för steg är målet att flytta gränsen för vad som anse möjligt och rimligt. I kölvattnet av uppmärksammade konflikter på arbetsmarknaden, inte minst den så kallade Tesla-konflikten, är olika aktörer nu i gång för att just flytta en sådan gräns. Budskapet är att det är helt rimligt om en arbetsgivare ensidigt och på egen hand kan välja bort att teckna ett kollektivavtal när facket så kräver, utan att det ska kunna få några konsekvenser för arbetsgivaren. Och det är ingen måtta på brösttonerna, grundlagen ska ändras, det är ett hot mot den liberala demokratin att facket kan vidta åtgärder i form av till exempel strejk för att sätta press på en arbetsgivare och så vidare.

De ord man använder i denna opinionsbildning är frivilligt och frivillighet. Det blandas friskt om att denna frivillighet dels ska vara ensidig, enbart för arbetsgivaren, dels att det ska vara en frivillighet där arbetsgivaren ska skyddas från konsekvenser. Det förs också ofta in resonemang om avtalsfrihet mellan individer, vad det nu har med kollektivavtal att göra.

Som ofta i den här typen av opinionsbildning är man inte alltid 100 % noga (eller medveten) med fakta. Ett kollektivavtal är inte ett avtal som reglerar rättigheter och skyldigheter mellan två individer. Det reglerar rättigheter och skyldigheter mellan dels en juridisk person – arbetsgivaren och dels en individ – den som är anställd.

Låt oss börja med att slå fast att det är frivilligt för en arbetsgivare att teckna ett kollektivavtal. Men det finns också en frivillig rättighet för den fackliga sidan att vidta konfliktåtgärder, såsom strejk, för att använda som påtryckningsmedel.  Debattörer vill ibland påskina att de svenska facken har särskilt långtgående rättigheter i detta avseende.

Olika nationella arbetsmarknadsmodeller skiljer sig på olika sätt och det är komplexa system. Men rätten att organisera sig fackligt, kollektivt förhandla, teckna kollektivavtal och kunna vidta stridsåtgärder är i grunden en mänsklig rättighet i en väl fungerande demokrati. Så är dessa rättigheter också reglerade i olika internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige anslutit sig till.

Hur hamnade vi här?

Det här är ju verkligen helt snurrigt och man måste ställa sig frågan hur hamnade vi här. Hur kan etablerade aktörer argumentera så här utan att de görs till mer eller mindre åtlöje i debatten. Svaret är långsiktig opinionsbildning och nu lägger man in nästa växel.

Vi har i hamnat i en tankevärld där det för många är självklart att:

• Äganderätten är överordnad löntagarrätten.

• En juridisk person (en arbetsgivare) inte bara är jämställd, utan också kan vara överordnad en fysisk person av kött och blod (en löntagare).

• Frivilligheten för en arbetsgivare att ensidigt välja om man vill teckna kollektivavtal eller inte är överordnad fackets rätt att vidta stridsåtgärder.

Vi har hamnat i en tankevärld där det för många inte är självklart att:

• Rätten att kollektivt organisera, förhandla, teckna avtal och vidta konfliktåtgärder är grundläggande rättigheter i varje sund liberal demokrati.

• Frivillighet inte är samma sak som att val inte har konsekvenser.

• Det inte är rimligt med förbud mot att vidta kollektiva förhandlingar och konfliktåtgärder mot dig, vare sig du är anställd eller arbetsgivare. Men det är inget tvång att göra det.

• Ett företag kan välja bort kollektivavtal men inte väja bort att kunna utsättas för t ex strejk.

• Ett förslag om att i grundlagen förbjuda fackliga konfliktåtgärder är en extrem ståndpunkt.

• Regleringar i samhället, inkluderat arbetsmarknaden, inte kan vara frivilliga. Arbetsmarknaden kan förenklat regleras antingen via en självreglerande modell (via kollektivavtal) eller via lagstiftning, eller en kombination. Att regleringar av detta slag skulle kunna vara ”frivilliga” och då bara ensidigt från arbetsgivaren borde alla förstå att det faller på sin egna orimlighet.

Dags att vara framåtlutad

Man skulle kunna luta sig tillbaka och tänka att detta är bara gammal skåpmat som kommer från bekant håll och bekanta aktörer. Aktörer som i grunden drivs av en ganska nyliberal syn på samhället, som i grunden sätter äganderätten över löntagarrätten och som har till uppgift och kanske jobb att argumentera på detta sätt. Men jag tycker nog det är dags att bli lite framåtlutad. Jag tycker mig märka att just det ganska raffinerade sättet att använda begreppet frivillighet faktiskt påverkar människors sätt att tänka runt detta. Att vi hamnat här beror kanske just på att vi har lutat oss tillbaka medan andra varit framåtlutade i dessa frågor.

Låt oss titta på några exempel på denna opinionsbildning som pågår.

På Svenska Dagbladets ledarsida den 5 januari 2024 skriver professorn i nationalekonomi Lars Jonung en helsida som i princip säger att Tesla-konflikten hotar den liberala demokratin i Sverige. Professorn vill skriva in i grundlagen att inget företag eller individ får tvingas att acceptera kollektivavtal genom blockad eller strejk organiserad av fackförening. Kollektivavtal ska väljas helt frivilligt. Ett häpnadsväckande citat i artikeln är följande som professorn vill ha in som ett tillägg i grundlagen: ”Inget företag eller individ får tvingas får tvingas att acceptera kollektivavtal genom blockad eller strejk organiserad av en fackförening.” Notera att det är bara fackets möjlighet till konfliktåtgärder som professorn via grundlagen vill inskränka, inte arbetsgivarens.

Sedan kommer också så klart frivillighets-pamfletten i artikeln: ”Kollektivavtal kommer att väljas frivilligt där det är fördelaktigt för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Så kommer troligtvis att bli fallet för majoriteten av storföretagen” slår professorns självsäkert fast. Jaha, där ser man säger jag.

Det nämns inte i artikeln men hans förslag skulle gå emot ett antal internationella konventioner som Sverige och många andra liberala demokratier anslutit sig till och är bundna av, t ex:

• ILO-konventionen nr. 154 om främjande av kollektiva förhandlingar

• EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna - Artikel 28 - Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder

Ur den sistnämnda:

"Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk."

Professor Jonung verkar dock ana att detta kanske ändå är ganska ingripande förändringar. Jo, det kan man lugnt påstå att en sådan grundlagsändring är väldigt ingripande och radikal. Men det får inte hindra anser han och skriver: ”En grundlagsreform kräver parlamentarisk utredning och en lång beslutsprocess. Under tiden finns en snabbare väg för att nå individuell avtalsfrihet. Konkurrenslagen kan nämligen ändras så att den blir tillämplig på överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare”

Den 12 november 2023 skriver organisationen Företagarnas avgående VD Günther Mårder en krönika i Dagens Industri. Med hög svansföring och rak rygg radas den ena felaktigheten och absurda påståendet efter det andra upp på en halvsida i den rosa affärstidningen.

En text där det redan i rubriken används benämningen fackpampar, vilket sedan återupprepas i texten tillsammans med skolgårdsmobbare och maffialiknande, kanske man visserligen inte ska ha för höga förväntningar på.

Mårder börjar med att konstatera att kollektivavtal historiskt faktiskt haft en plats på svensk arbetsmarknad för att minska antalet strejker.

Detta måste jag säga är det konstigaste i den debatt som vissa för, att de inte vill inse eller kanske inte förstår att kollektivavtal i grunden handlar om att ge bra villkor för löntagare. Utan att leva upp till det syftet har kollektivavtalet inget existensberättigande. Det övergripande syftet med kollektivavtal kan aldrig vara att göra livet bekvämt för arbetsgivare eller ha som övergripande syfte att minska antalet konfliktdagar. Nu är visserligen båda dessa aspekter viktiga och bra konsekvenser av det svenska kollektivavtalssystemet, men det är inte det som är grundsyftet. Och visst har det i Sverige också lett till få strejkdagar. Tacka just kollektivavtalet för det.

Tidningen Arbetsvärlden har i en artikel med en tabell över antalet strejkdagar i Sverige, Norge, Danmark och Finland mellan 2010–2021. Totalt under perioden ligger antalet strejkdagar per land på mellan 110 000 och 127 000. I de andra tre länderna alltså. I Sverige är motsvarande siffra 8 100. Det blir då smått parodiskt när Mårder i sin krönika skriver ”På den svenska arbetsmarknaden råder dock fortfarande vilda västern”

Precis som de andra är Mårder väldigt upprörd över att kollektivavtal inte är helt frivilligt för arbetsgivaren, det strider tydligen mot grundlagen när det inte är frivilligt.

Att rätten till fackliga konfliktåtgärder är en laglig rättighet och grundläggande i den svenska arbetsmarknadsmodellen nämns inte,

Vägen till att Tesla och andra ska teckna kollektivavtal är tydligen att arbetsgivaren själv och ensidigt ska få bestämma och att avtalen ”förenklas och moderniseras”. Så kan man bara resonera om man antingen inte förstår eller håller med om att kollektivavtalen ytterst syftar till att reglera villkoren för löntagarna på arbetsmarknaden.

Den 20 december 2023 skriver Nils Karlsson, grundaren av Ratio – Näringslivets Forskningsinstitut en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Han börjar artikeln med en genomgång av täckningsgraden för kollektivavtalen och hur den utvecklats och en genomgång av organisationsgraden bland de fackliga organisationerna och arbetsgivarorganisationerna.

Den över tid sjunkande organisationsgraden bland de fackliga organisationerna är ett favoritargument sedan många år från sina håll för att fackets ställning också regleringsmässigt borde försvagas till arbetsgivarnas fördel. ”Det är allt mer arbetsgivarna som bär modellen” är ett favoritargument från vissa nationalekonomer och professorer.

Och jag vill inte på något sätt negligera eller inte se allvaret i att den fackliga organisationsgraden sjunker. Men den här texten handlar primärt om opinionsbildning och dess effekter. Och även här har det lyckats sätta en bild av att den fackliga organisationsgraden skulle vara ett problem för systemet och dess legitimitet. Det tycker jag man verkligen kan ifrågasätta.

Det är svårt att se någon mer legitim part på arbetsmarknaden än de fackliga organisationerna att företräda löntagarintresset. Det går alldeles utmärkt.

Fakta är att kollektivavtalens täckningsgrad är mycket hög i Sverige, 90 % omfattas av kollektivavtal totalt och även i den privata sektorn är det en mycket hög nivå, 80 procent. Om man undantar Island så innehar Sverige världsrekordet i facklig organisering. Att detta på något sätt skulle innebära ett legitimitetsproblem är helt enkelt inte sant. Utan även detta är resultatet av en långsiktig och målmedveten opinionsbildning.

Även Nils Karlsson tar så klart till frivillighets-pamfletten och skriver: ”Frågan är om detta är rimligt i ett modernt samhälle. Avtal bör rimligen vara frivilliga och något som bägge parter anser sig tjäna på, och inte kunna tvingas fram.”

Här är ändå intressant att han använder ordet anser. Här skrivs med andra ord rätt ut, om arbetsgivaren inte anser sig tjäna på kollektivavtalet och dessa innehåll ska man på frivillighetens grund bara kunna säga nej.

Och även enligt Nils Karlsson från Ratio står demokratin mer eller mindre på spel, han skriver: ”Bara det faktum att facken i praktiken har rätt att tvinga företag teckna kollektivavtal är på gränsen till vad som kan anses vara acceptabelt i en rättsstat.”

Varför vill ni slänga ut den svenska arbetsmarknadsmodellen genom fönstret?

Frågorna som hänger i luften till dessa debattörer är många, väldigt många, en av de mer angelägna är ändå:

• Varför vill ni slänga ut den svenska arbetsmarknadsmodellen genom fönstret?

För ni måste väl ändå förstå konsekvensen om facken inte kan sätta press för att få till ett kollektivavtal med rimligt materiellt innehåll. Konsekvensen om det skulle vara helt upp till arbetsgivarens syn på avtalet och dess innehåll om det blir en avtalsreglering eller inte. Ni förstår väl ändå att då har vi ingen självreglerande kollektivavtalsmodell längre. Det kommer innebära regleringar via lagstiftning i stället. Om inte annat kommer implementeringen av olika EU-direktiv behöva göras via lagstiftning i stället. Och även den svenska riksdagen kommer behöva besluta om lagstiftning för att skydda villkor och nivåer för löntagarna.

Det finns många ytterligare exempel på den opinionsbildning som nu pågår. Jag har flera gånger skrivit kring dessa frågor och märker då att det på sociala medier är andra som hakar på. En del som helt enkelt har en roll i detta opinionsbildningsmaskineri. Men också ”vanliga människor” som tar till sig och påverkas av opinionsbildningen, vilket ju är hela syftet.  Att flytta gränsen för vad som anses möjligt, bra och rimligt. Ordet frivillighet är något som det är mycket känslor i. Det är en raffinerad argumentation men den haltar betänkligt och är i grunden byggd på mer eller mindre förakt för löntagarnas rättigheter. Löntagarna ska även i detta avseende enligt debattörerna och opinionsbildarna var helt utelämnade till arbetsgivarens välvilja till att teckna kollektivavtal.

Bakom de ibland fina titlarna och välformulerade texterna är det en väldigt aggressiv och långtgående linje man argumenterar för. Man menar helt enkelt att facket inte ska få vidta konfliktåtgärder mot en arbetsgivare för att arbetsgivaren ska teckna kollektivavtal. (Jag har dock inte läst att man anser att arbetsgivarens rätt till att vidta konfliktåtgärder på något sätt ska inskränkas.) Flera menar att detta förbud för facken borde föras in i grundlagen. Man menar vidare att kollektivavtal bara ska tecknas om det är en ömsesidig vilja (läs att arbetsgivaren vill) och innehållet ska vara flexibelt, kortfattat, ”modernt” och vara attraktivt för arbetsgivaren. (Vad de anställda ska tycka om innehållet är tydligen inte så noga.)

Tärningen är kastad. Se nu till att vara framåtlutad och ta debatten. För löntagarnas självklara och grundläggande demokratiska rättigheter att kollektivt organisera, förhandla, teckna avtal och vidta konfliktåtgärder.